Iståndsättning av diken

Behovet av iståndsättning av dikena bedöms utgående från att dräneringen ska vara tillräcklig med tanke på trädens behov.

1. Gör i slutet av sommaren en okulär bedömning av trädbeståndets livskraft, förekomsten av torvmarksväxter och dikenas skick. Enbart igenvuxna diken innebär inte i sig att det finns ett behov av iståndsättningsdikning.
2. Bedöm eventuell näringsbrist utgående från trädbeståndets skick och torvmotypen. Näringsbrist är vanlig på vissa torvmotyper. Om träden växer dåligt huvudsakligen på grund av näringsbrist, kan enbart askgödsling utan iståndsättningsdikning vara en tillräcklig åtgärd.
3. Om tillväxten avtagit på grund av för blöta förhållanden i marken finns det ett klart behov av iståndsättningsdikning. Ett tecken på att dräneringen fungerar dåligt är att torvmarksväxter har återetablerat sig i mitten av tegarna.

Dugligheten för iståndsättningsdikning bedöms utgående från lönsamheten. Beakta följande vid bedömningen:

• behandlingsområdets storlek, ståndortens bördighet, värmesumman och virkesförrådets mängd och kvalitet
• kostnaderna för vattenvårdsåtgärderna. Om riskerna med tanke på vattenskyddet är stora eller om det förekommer sura sulfatjordar på området minskar dugligheten för iståndsättningsdikning.

I dikade torvmarksskogar kan det finnas ett behov av iståndsättningsdikning på grund av hög grundvattennivå, men på grund av till exempel näringsbrist kan nyttan av åtgärden bli för liten för skogsägaren. Detta gör i så fall objektet odugligt för iståndsättningsdikning. Också på ett sådant här område kan man emellertid rensa avloppsdikena om det är nödvändigt för att leda bort överskottsvattnet.

• beståndsfigurer som är odugliga för iståndsättningsdikning
• tvinmarker och impediment samt andra lågproducerande objekt som lämpar sig för restaurering
• områden med permanenta erosionsproblem i dikena
• områden som är reserverade för vattenvården, t.ex. översilningsområden och skyddszoner
• diken på momark som löper runt en torvmark i naturtillstånd, i fall inte vattenhushållningen på momarken kräver dränering
• svämområden vid vattendrag
• sura sulfatjordar och svartskifferområden där dikningsdjupet skulle vara större än det ursprungliga dikningsdjupet
• viktiga grundvattenområden (klass 1) och övriga grundvattenområden som lämpar sig för vattenförsörjning (klass 2), i de fall där dikena skulle rensas så djupt att mineraljorden påverkas.

Enligt skogslagen får dikning inte utföras i särskilt viktiga livsmiljöer. Om iståndsättningsdikning utförs, får den inte försvaga särdragen hos särskilt viktiga livsmiljöer (10 § Att bevara mångfalden samt särskilt viktiga livsmiljöer).

I FSC- och PEFC-certifieringarna ingår också ett antal objekt som inte får iståndsättas.

FSC®-certifieringen

• Följande objekt lämnas utanför iståndsättningsdikning
  • små (under 0,3 ha) torvmarker, delar av torvmarker och säsongsvåtmarker som till sin vattenhushållning är i naturtillstånd eller ett tillstånd som påminner om naturtillstånd då de: 
    • är klart urskiljbara från sin omgivning vad gäller både trädbeståndet och växtligheten, eller
    • de skiljer sig tydligt på basis av ytvegetationen och de noteras i samband med planeringen, eller de skiljer sig tydligt på basis av ytvegetationen och de befinner sig på ett område som i terrängdatabasen eller i organisationens datasystem markerats som torvmark eller försumpat område eller på basis av terrängdatabasen befinner sig bottnen av en sänka (med beaktande av exaktheten visavi läget hos kartmarkeringarna) eller 
    • de uppfyller kraven på en särsklit viktig livsmiljö enligt skogslagens 10 §. 
  • diken som sträcker sig till översvämningspåverkade områden vid låglänta stränder samt diken som är särskilt erosionskänsliga.
• grundvattenområden(klass I och II). 
• Vid iståndsättningsdikning grävs dikena inte djupare än den ursprungliga dikesbottnen. Ett undantag utgör torvmarker där torvytan till följd av tidigare dikning har sjunkit så mycket att grundvattenytan åter ligger nära markytans nivå och tillräcklig torrläggning inte kan ordnas enbart genom att fördjupa dikningsområdets utlopp.
• Organisationen bevarar de torvmarker som i framtiden inte kan användas på ett ekonomiskt meningsfullt sätt för virkesproduktion som viltmiljöer.
• Organisationen restaurerar i samband med iståndsättningsdikning dikade torvmarker som i 2018 års hotbedömning klassificerats som akut hotade (CR) och som ligger i anslutning till de objekt som iståndsättningsdikas, om detta är ändamålsenligt med tanke på naturvården.

PEFC™-certifieringen

Man säkerställer att torvmarker i naturtillstånd bevaras. Vid skötsel av torvmarksskogar sköter man vattenvården och främjar klimatvänlig praxis. Torvmarker som är i naturtillstånd eller ett tillstånd som påminner om naturtillstånd dikas inte. 

Iståndsättningsdikning utförs bara på områden där dikningen klart har ökat trädbeståndets tillväxt. Dikade torvmarker med låg virkesproduktion lämnas för att återgå till naturtillstånd. I kanten av öppna torvmarker och torvmarker som skall återställas till naturtillstånd lämnar man i övergångszonen, som klart skiljer sig från den övriga terrängen, en 10 m bred skyddszon. Inom skyddszonen är endast plockhuggning och grävning av diken i syfte att återföra vatten till skyddade torvmarker eller andra torvmarker i naturtillstånd tillåtet. 

Höjdmodellen kan bland annat användas för:

• fastställande av dikenas riktning
• planering av dikesnätet
• placering och dimensionering av vattenvårdskonstruktioner
• avledning av vatten i olika situationer, speciellt vad gäller ledande  av vattnet till områden i naturtillstånd samt utnyttjande av lågproducerande områden utanför projektområdet för vattenvården
• uppläggning av ett projekt för iståndsättningsdikning
• förberedande planering och marknadsföring
• möjlighet att granska så exakta jordartskartor som möjligt tillsammans med vattenflödesnätverket

Med hjälp av laserskanningsdata kan man avläsa dikesdjupet och via det undersöka hur diken och andra vattenfåror är kopplade till varandra. Materialet är också till hjälp då man undersöker särskilt kritiska ställen med tanke på dräneringen av området och riktar åtgärder till dessa.

Vid planeringen i terrängen kartläggs följande:

• det dikningsdugliga områdets storlek och avgränsning
• markens egenskaper, lutningsförhållanden, ledning av vattnet från området vidare till till vattendrag
• behov av åtgärder som vattenvården förutsätter
• förekomsten av särskilt viktiga livsmiljöer enligt skogslagen eller naturtyper som är skyddade enligt naturvårdslagen samt de åtgärder som behövs för att bevara deras särdrag
• övriga skogsvårds- eller avverkningsbehov på området
• behov av åtgärder med tanke på skydd av småvatten, ytvatten och grundvatten

För att få en noggrann uppfattning om bl.a. lutningsförhållandena kan man vid behov göra avvägning med planlaser eller precisions-GPS. Tillgång till noggrann terränginformation underlättar både vid planeringen och utförandet av dikningen.

Olika diken kan ha olika funktion och rensningsbehovet bestäms av funktionen. På ett dikningsområde kan det förekomma dräneringsdiken, tegdiken, kompletteringsdiken, uppsamlingsdiken och avloppsdiken. 

Dräneringsdikenas funktion är att dränera den omedelbara närmiljön. Rensningsbehovet bedöms skilt för varje behandlingsfigur och man tar då i beaktande dikenas dräneringseffekt, avverkningsbehovet och den avdunstande effekt som det kvarstående beståndet kommer att få. I samband med planeringen. Under planeringens gång väljs de diken ut som ska rensas och platserna för kompletteringsdikena ritas in på kartan.

Tegdikena fungerar som dräneringsdiken och grävs i allmänhet med 40 meters mellanrum. Kompletteringsdikning, där tegarna klyvs med nya diken, kommer vanligen i fråga då avståndet mellan tegdikena (tegbredden) är över 60 meter. En sådan här klyvning av tegar kan också göras på försumpade lermarker och andra marker med dålig vattengenomsläpplighet. Vid iståndsättning av dikessystem utvidgas inte det dikade områdets areal. Om man gräver kompletteringsdiken finns det en risk att belastningen på vattendragen ytterligare ökar.

Dikena i det nya dikesnätet placeras om i förhållande till de gamla ifall dräneringsförhållandena har förändrats sedan den förra dikningen eller om de gamla dikena är felplanerade så att de antingen går tvärs emot lutningsriktningen eller helt i riktning med den. I fall lutningen är liten är det ändå mest ändamålsenligt att dikena följer huvudlutningsriktningen.

Det vatten som samlats upp av tegdikena på ett område leds in i ett uppsamlingsdike och vidare till ett avloppsdike. Uppsamlingsdiket rensas vid behov. Avloppsdiket för sedan bort vattnet från dikningsområdet. Avloppsdiken rensas bara i den mån det är nödvändigt för att tegdikena ska upprätthålla en tillräcklig dräneringseffekt under växtsäsongen. Alltid då det är möjligt med tanke på lutningen och vattenflödet lämnar man avloppsdiket orensat eller rensar det bara delvis. Om avloppsdiket behöver rensas rekommenderas att detta görs först 1-2 år efter grävningen av tegdikena.

Rensningsbehovet för ett dike som klassificerats som avloppsdike bedöms inte på basis av de faktorer som påverkar dräneringseffekten, så som djup eller vegetation. Vattenledningsförmågan i ett avloppsdike ska inte heller bedömas baserat på kortvariga flödestoppar. Vattennivån kan mycket väl tillfälligt tillåtas stiga i avlopps- och tegdiken under översvämningsperioder så länge den höga vattennivån i tegdikena inte blir permanent. Rensningsbehovet i avloppsdikena bör bedömas särskilt kritiskt eftersom den stora vattenmängd som flödar genom ett avloppsdike jämfört med tegdikena ökar deras erosionsbenägenhet och hindrar att det uppkommer ny vegetation som binder jorden på dikesslänterna och bottnen av diket.

Det är viktigt att alltid se till hela avrinningsområdet vid bedömningen av rensningsbehovet för ett avloppsdike. Det finns situationer där det någonstans i avloppsdiket finns ett hinder som dämmer upp vattnet och höjer vattennivån uppströms. Om hindret avlägsnas sjunker vattennivån och man behöver kanske inte rensa dräneringsdikena.

Huvudalternativ vid planering av iståndsättningsdikning

Översta bilden: Dikningen har haft avsedd inverkan på hela tegen och trädbeståndet är relativt jämnt. Iståndsättningsdikningen utförs i form av rensning av existerande diken enligt behov.  

Mellersta bilden: Dikningen har haft en god effekt i kantzonen närmast diket, men inte lika bra i mitten på tegen. Vid iståndsättningsdikningen kan man lämna de gamla dikena orensade och gräva kompletteringsdiken i mitten av tegarna enligt behov.  Inga kompletteringsdiken grävs utanför det ursprungliga dikningsområdet.

Nedersta bilden: Dikningen har haft en måttlig effekt bara i kantzonen närmast diket. Vi iståndsättningsdikningen kan man enligt behov både rensa de gamla dikena och gräva kompletteringsdiken i mitten av tegarna. Det kan också räcka med att gräva tvärdiken över tegarna. En situation som den på bilden kan uppstå om de ursprungliga dikena har riktats fel eller om de vattenvolymer som rinner in från avrinningsområdet är speciellt stora. Kompletteringsdiken grävs aldrig utanför det ursprungliga dikningsområdet. 

Alltför djupa diken leder till försämrat vattenskydd och en onödigt kraftig dränering, vilket ökar koldioxidutsläppen, brandrisken och möjligtvis också risken för torka. Diken som är för djupa med tanke på dräneringsbehovet minskar också framkomligheten i terrängen och minskar möjligheterna att använda vissa vattenvårdsmetoder, t.ex. översilning. Onödigt djupa diken torkar ut torvens ytskikt mer än nödvändigt - ju djupare grundvattnets nivå är, desto större är koldioxidutsläppen från marken [Lähdeviite16].

Syftet med dikningen är att torrlägga marken så mycket att grundvattennivån i mitten av tegen ligger 30-50 cm under markytan under trädens växtsäsong [Lähdeviite17][Lähdeviite2]. Det här betyder att tegdikena behöver vara 50-90 cm djupa, beroende på dikningsobjektets egenskaper. Det är i första hand jordarten och torvens tjocklek som tillsammans med lutningsförhållandena och variationerna i topografin avgör hur djupa dikena behöver vara.

Rekommenderade dikesdjup vid iståndsättningsdikning

Vid iståndsättningsdikning rekommenderas grävdjupen i tabellen nedan. Dikeslinjerna huggs upp så att de blir 5-6 meter breda. För avloppsdiken behövs en bredd på minst 7 meter.

Efter iståndsättningen av ett dike blir det i medeltal 20-40 cm grundare på 20 år [Lähdeviite18]. Uppgrundningen är som störst under de första tio åren [Lähdeviite2]. 20-40 år efter dikningen kommer dikesdjupet att vara 40-60 cm, oberoende av objektets egenskaper eller grävdjup [Lähdeviite18]. 

Dikeslinjerna och vattenvårdsåtgärderna märks tydligt ut på på kartan och i terrängen inför öppningen av dikeslinjerna och själva grävningen av dikena. De diken som ska rensas märks ut med markeringspålar i början och slutet av diket och vid behov med fiberband. Kompletteringsdikena märks ut med linjekäppar och -pålar. Om informationen om vilka diken som ska rensas sätts in i ett GIS-system i samband med planeringen och den här informationen senare finns tillgänglig i elektronisk form för dem som utför avverkningen och dikningen, behöver inga terrängmarkörer placeras ut. 

Om planen omfattar sedimentationsbassänger är det viktigt att i terrängen eller på annat sätt märka ut var grävningsmassorna ska deponeras vid grävning och tömning av bassängerna så att träden på deponeringsplatserna kan avverkas i samband med öppningen av dikeslinjerna. Den areal som behöver reserveras för grävmassorna behöver vara ca tre gånger större än sedimentationsbassängens areal.  

Grävavbrott och översilningsområden märks ut i terrängen så att maskinföraren kan undvika att köra där under arbetet med dikningen. Vid behov kan man göra upp en tydlig, detaljerad och skalenlig ritning över översilningsområden och sedimentationsbassänger som stöd för den som utför arbetet. 

Det är att rekommendera att anlägga översilningsområden och sedimenteringsbassänger för torrläggningsdikena grävs. Arbetsordningen för grävandet av dikena planeras enligt objektet. Grävningen av dikena bör i möjligaste mån förläggas till sommarperioden, då vattenflödet är som minst och risken för erosion i dikena är mindre än under vårens eller höstens nederbördsrika och våta perioder. Urlakningen av fasta partiklar kan minskas genom att grävningen inleds i dikena längst upp i iståndsättningsområdet. Avloppsdikena grävs sist; den bästa tidpunkten är året efter den övriga dikningen.

Om det på avrinningsområdet finns omfattande dikningar, bör genomförandet av dem i möjligaste mån fördelas över flera år. Arbetsordningen för grävandet av dikena och anläggandet av vattenvårdskonstruktionerna anges i planen, liksom en eventuell fördelning av grävandet över tid.

Den som låter utföra arbetet säkerställer före grävningsarbetets början att de dikeslinjer som enligt planen ska öppnas har röjts upp och att de avtalade avverknings- och skogsvårdsarbetena har utförts på området. Han eller hon säkerställer också att nödvändiga dikningstillstånd har skaffats och redogör för de villkor som är förknippade med dem för den som utför arbetet.

Med kommer överens om omfattningen av iståndsättningen av dikena, arbetssättet, tidpunkten för grävningsarbetet och priset med den som utför arbetet. Dessutom avtalas om fullmakter, ansvar och förfaringssätt om grävningsarbetet skulle orsaka skador på småvatten, vattendrag eller grundvatten eller orsaka annan skada och den som beställt arbetet inte är på plats.

När dikeslinjer röjs upp kan man i samband med gallring lämna så kallade avsmalningspunkter i ett rätlinjigt dikessystem, där trädbeståndet lämnas kvar ända fram till dikeskanten. Med hjälp av dem kan den långa och raka siktlinjen längs dikeslinjen brytas. På så sätt minskar rovfåglarnas möjligheter att upptäcka en skogshönsfågelkull som korsar diket.

Vid grävning av dikessystem kan man främja viltvården genom att utforma kanterna på diken, sedimenteringsbassänger, slamgropar och andra vattenvårdskonstruktioner så att de blir flacka. Detta förhindrar att viltfågelkullar inte kan ta sig upp ur vattnet.

Med tanke på vattenskyddet är det viktigt att:

• följa de direktiv som finns i dikningsplanen och också de specifika direktiv som uppdragsgivaren har gett för arbetsområdet ifråga
• meddela planeraren eller uppdragsgivaren om eventuella behov att avvika från planen, till exempel av vattenvårdsskäl. Denna förmedlar vid behov informationen till Tillstånds- och tillsynsverket.
• om möjligt färdigställa vattenvårdskonstruktionerna innan själva dikningen utförs
• sträva till att utföra dikning på områden som är känsliga för erosion eller annars tekniskt krävande under så torra förhållanden som möjligt
• undvika övergångar över bäckar och småvatten som är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd. Bäckar och rännilar ska passeras bara på utmärkta platser och källor och ett tillräckligt avstånd ska hållas till källor och gölar. Korsandet av en fåra görs så att naturtillståndet inte äventyras och det inte uppstår fördjupningar i fåran
• rensa dikesövergångarna efter att arbetet har slutförts
• inte köra med maskin på planerade översilningsområden och inte heller på skyddszoner vid vattendrag
• föra bort all spillolja från skogen
• ta kontakt med planeraren eller uppdragsgivaren om det uppenbarar sig sådana brister i vattenvården som maskinföraren inte själv kan åtgärda

Granskningen av projekten baserar sig på ett sampel. Utgångspunkten för samplingen är alla de iståndsättningsdikningsprojekt som färdigställts eller kommer att färdigställas under året.  

Bedömningen av projektet baserar sig på provytor. Om projektområdet är litet kan provytan omfatta hela området. Om projektområdet är stort eller består av flera delområden granskas bara en del av projektet. 

Syftet med granskningen är att utveckla kvaliteten på de arbeten som är förknippade med iståndsättningsdikning så att både produkten och tjänsten motsvarar uppdragsgivarens förväntningar och så att de krav och bestämmelser som skogs-, miljö- och vattenskyddslagstiftningen och andra avtal ställer, uppfylls. 

Yrkeskunskapen hos dem som planerar och utför iståndsättningsdikningar upprätthålls och utvecklas genom kontinuerlig utbildning. Det är också viktigt att de rekommendationer och direktiv som gäller planering och utförande av iståndsättningsdikning hålls ajour. Det material som samlas in under fältgranskningarna utgör ett utmärkt hjälpmedel i det här arbetet. Vid sidan av fältgranskningar, samlas också respons in från planerare och entreprenörer beträffande problem som uppstår i samband med deras arbete så att problemen kan lösas så fort som möjligt. 

Den som planerar en iståndsättningsdikning bör utreda vilka miljörisker dikningen kan innebära och planera åtgärder som minimerar de här riskerna. Planeraren ska också ta reda på vilka eventuella specialobjekt som hänför sig till skogslagen, naturskyddslagen och vattenlagen som förekommer på området, vid behov genom att kontakta respektive myndighet. Planeraren ska också i enlighet med vattenlagen och förordningen om vattenhushållning göra en förhandsanmälan om dikningen till Tillstånds- och tillsynsverket. 

Utgångspunkten är att iståndsättningsdikningen utförs i enlighet med uppgjord plan. Om man avviker från planen kan det bland annat påverka frågan om ansvar vid eventuella skadefall. Om den som utför arbetet konstaterar att det finns goda grunder att avvika från planen, ska uppdragsgivaren kontaktas innan några förändringar görs.  

De ändringar som gjorts under arbetets lopp ska antecknas i projektdokumenten. 

Det är viktigt att informationen om specialobjekt som hänför sig till skogslagen, naturskyddslagen och vattenlagen förmedlas till den som utför själva arbetet.  

Planeraren och den aktör som utför arbetet är ansvariga för de miljöskador och -olägenheter som dikningen kan medföra och som är relaterade till planeringen och dikningsarbetet. I övrigt ligger ansvaret för skador på vattendragen i huvudsak på nyttohavaren eller det dikningsbolag som har grundats för dikningsprojektet. 

Det är i allmänhet lätt att identifiera de erosionskänsliga partierna i samband med planeringen i terrängen för dikena. På de här platserna ska man undvika att rensa dikena.

Vid bedömning av erosionsrisken kan man använda nedanstående tabell som visar den högsta rekommenderade lutningen i ett dike som ska rensas, utgående från avrinningsområdets areal och jordarten.

Största rekommenderade lutning (m/100m) för olika jordarter i förhållande till avrinningsområdets storlek.

Vid planering av iståndsättningsdikning lönar det sig att utnyttja digitala temakartor (t.ex. geografiska data för skötsel av torvmarksskogar på Skogscentralens webbsidor(extern länk)).

Vid planering av dikesslänterna måste man beakta jordartens uppfrysningsbenägenhet. Där det är fråga om uppfrysningsjord ska dikesslänterna göras svagt sluttande.

Med tanke på trädens tillväxt och begränsningen av växthusgasutsläpp är ett lämpligt dräneringsdjup 30-40 cm i mitten av tegen, mätt under slutet av växtsäsongen [Lähdeviite2][Lähdeviite17]. Detta betyder att dikesdjupet kan hållas i intervallet 50-90 cm, beroende på dikningsobjektets egenskaper.  På torvjordar är det möjligt att minska behovet av iståndsättningsdikning antingen genom askgödling eller genom att ställa om till kontinuerlig beståndsvård.

Därför måste man vid alla dikningsprojekt göra upp en vattenvårdsplan och använda den mest lämpade vattenvårdstekniken. Risken för belastning på vattendragen ökar då iståndsättning av dikessystem utförs i närheten av ett vattendrag eller då vattendraget är speciellt känsligt för belastning.

Vilka vattenvårdsmetoder som väljs vid iståndsättningsdikning är beroende av egenskaperna hos behandlingsområdet och de närliggande ekosystem som kan komma att påverkas. Då vattenvårdsmetoderna är rätt valda, bromsas vattenflödet upp och belastningen på vattendragen blir mindre. Tvinmarker och impediment bör inte dikas.

Vattenvårdsåtgärder vid iståndsättning av dikessystem

• noggrann bedömning av dräneringsbehovet och behovet av iståndsättning
  • Dikade torvmarkers duglighet för iståndsättningsdikning(extern länk)
  • Vesitalousisännöitsijän opas: Metsänojitustarpeen arviointi (på finska)(extern länk)
• noggrann planering av iståndsättningen, ordningsföljd för grävningen av diken
• val av rätt tidpunkt för åtgärden
• uppdelning av dikningsprojektet på flera år
• reglering av grävdjupet och markberedningsdjupet
• skyddszoner
• översilningsområden
• avledning av vatten eller åtreförande av vatten till en torvmark
• våtmarker
• dikesrensnings- och grävavbrott
• botten-, rör- och reglerbara dammar och plankdämmen
• vid behov: slamgropar, sedimentationsbassänger, tvåstegsdiken

Läs mer om planering och utförande av vattenvårdskonstruktioner och -lösningar Flödesreglering och dammkonstruktioner för vattenvård(extern länk), Vattenåterföring till torvmark(extern länk), Våtmarker(extern länk), Skyddszoner och strandskogar(extern länk).
Vid iståndsättningsdikning rekommenderas att man ser till hela behandlingsområdet vad val av vattenvårdsmetoder i stället för att sätta fokus på enskilda diken och väljer de metoder som lämpar sig bäst och kombinerar dem på ett lämpligt sätt.

Det är viktigt att se till att åtgärder som utförs på ett grundvattenområde eller i närheten av det inte orsakar ett skadligt utflöde av grundvatten eller att grundvattnets kvalitet försämras.

Dikning kan äventyra grundvattnets kvalitet, sänka grundvattennivån eller leda till skadligt utflöde av grundvatten, särskilt på sådana områden där grundvattnet ligger nära markytan. Grundvattenmängderna kan påverkas i negativ riktning även om dikning utförs bara i dikeskanterna av grundvattenområdet. Om man gräver diken på ett grundvattenområde kan det leda till att grundvattnet bryter fram även om diket inte skulle stäcka sig ända ned till mineraljorden. Om vattnet är under tryck kan det börja söka sig till diket, och diket börjar då dränera grundvattenförekomsten på ett icke önskvärt sätt och vattenöverskottet kan försvåra dräneringen[Lähdeviite19].

På tidigare dikade, torvtäckta områden inom ett grundvattenområde, och särskilt i kanten av grundvattenområdet, kan dikena rensas ned till dikesbottnen utan att det uppstår risker med tanke på grundvattnet. Först bör man ändå försäkra sig om att den tidigare dräneringen inte har orsakat utflöde av grundvatten. Om det är nödvändigt att öka dikesdjupet för att kunna leda bort vattnet bör en expert kontrollera att det inte finns risk för att grundvatten börjar läcka ut ur marken. Man bör alltid lämna in en dikningsanmälan till Tillstånds- och tillsynsverket, också för mindre dikningar eller iståndsättningsdikningar, om åtgärden planeras att utföras på ett grundvattenområde. Det är bra att kontakta Tillstånds- och tillsynsverket redan då projektet börjar planeras. I vissa fall kan iståndsättningsdikning på grundvattenområden kräva tillstånd i enlighet med vattenlagen.

Om området för iståndsättningsdikning omfattar grundvattenområden av klass E kan det i närheten finnas skyddsobjekt som lyder under annan lagstiftning, som till exempel småvattenekosystem som är skyddade enligt § 11, kapitel 2 i vattenlagen.

De sura sulfatjordarna, de s.k. alunjordarna, som finns längs kusten är problematiska med tanke på surheten. I inlandet finns motsvarande problem på områden där det förekommer svartskiffer. På de här områdena finns det en risk att det frigörs sura ämnen och metaller i vattnet.

Om man utför iståndsättningsdikning på sura sulfatjordar måste man enligt vattenlagen alltid göra en dikningsanmälan.

Läs mer här: Beakta sura sulfatjordar och svartskifferområden vid iståndsättningsdikning och markberedning(extern länk)

Planeringen av iståndsättningsdikning inleds med att man utreder hur vattnet bäst kan ledas och vilka vattenvårdsåtgärder som behövs planering. Vid planeringen bör man komma ihåg att man enligt vattenlagen behöver göra en dikningsanmälan till den regionala Tillstånds- och tillsynsverket om dikningen är större än ringa. Det ovanstående (större än ringa) hänvisar till effekterna av åtgärden, inte dikningsområdets storlek. På grundvattenområden och sura sulfatjordar behöver en dikningsanmälan göras också för mindre dikningsprojekt. Dikningsanmälan behövs för att säkra att miljölagstiftningen följs vid dikningen. I en vattenvårdsplan ingår i allmänhet huvuddelen av den information som också behöver ingå i en dikningsanmälan.

Därför är det särskilt viktigt att redan i början av planeringsskedet bestämma var utlopp, översilningsområden och sedimentationsbassänger ska placeras. Den som planerar dikningen behöver också identifiera vilka ställen som är känsliga för erosion. Identifieringen av de här ställena underlättas då man har tillgång till information om avrinningsområdets storlek, jordarter, dikeslutningar och topografi. Erosionskänsligheten kan variera mycket på olika delar av området och till och med längs ett enskilt dike.

En preliminär plan över vattenvårdslösningarna på dikes- och projektnivå görs upp med hjälp av tillgängliga geodata.
Vid planering av vattenvårdsåtgärder i terrängen bör följande faktorer granskas:

• kornstorlek hos mineraljorden och torvens egenskaper
• terrängens lutning och avledning av vattnet till närmaste vattendrag
• vattenmängd och vattnets strömningshastighet i utfallsdiken och uppsamlingsdiken
• placering av vattenvårdskonstruktioner, särskilt för de projektinriktade åtgärderna
• förekomst av sura sulfatjordar och på vilket djup de förekommer
• åtgärder som krävs med tanke på skydd av småvatten, vattendrag och yt- och grundvattnet
• objekt som omfattas av skogs- och naturvårdslagarna.

Vid iståndsättning av diken rekommenderas att man lämnar gamla diken som leder ut i vattendrag orensade på en så lång sträcka som möjligt, minst några tiotals meter närmast vattendraget. På det här sättet kan man skapa en skyddszon som fångar upp fasta partiklar och näringsämnen och där träd och annan växtlighet  ger skugga och tryggar mångfalden i strandzonen. Gamla diken som ligger inom skyddszonen täpps igen så att de inte ger upphov till sidoflöden. Vattnet leds till skyddszonen genom att dra diket vid sidan av den gamla dikesfåran. Dikena ska placeras så långt från vattendraget att nivån på dikesbottnen ligger ovanför vattendragets medelvattennivå. Då stiger inte vatten upp i diket om vattennivån i vattendraget varierar.

Med hjälp av dikesinriktade åtgärder, såsom slamgropar och gräv- och rensningsavbrott, kan man relativt effektivt förhindra dikeserosion och att mellangrova och grövre mineraljordpartiklar förs iväg med vattnet. Gräv- och rensningsavbrotten minskar också erosionen i dikena. De här dikesinriktade metoderna är kostnadseffektiva eftersom de inte bromsar upp grävarbetet i någon större utsträckning. Dikesinriktade åtgärder, särskilt gräv- och rensningsavbrott, ska helst användas vid all dikesgrävning och iståndsättningsdikning [Lähdeviite20]. Gräv- och rensningsavbrott förebygger erosion och filtrerar bort fasta partiklar i tegdikena. De fångar emellertid inte upp finkorniga partiklar eller ämnen som är lösta i vattnet, såsom silt, lera eller humusämnen.

Både  vid iståndsättningsdikning och dikningshögläggning rekommenderas dessutom projektinriktade metoder, såsom översilningsområden, våtmarker, vattenåterföring och rördammar. Med de här metoderna kan man minimera den mängd finkornig mineraljord, torvpartiklar och näringsämnen som är lösta i vattnet att komma ut i vattendragen. Bäst fungerar skyddszoner, översilningsområden och vattenavledning. De fångar upp fasta partiklar effektivt och kan också binda lösta näringsämnen, och rekommenderas därför om objektets egenskaper är sådana att de har förutsättningar att fungera [Lähdeviite21]. Belastningen av fasta partiklar kan minskas både effektivt och kostnadseffektivt med hjälp av olika slags dammkonstruktioner . Sedimentationsbassänger är däremot inte lika effektiva och det lönar sig därför att överväga om det lönar sig använda sig av dem eller inte.  Användning av trämaterial i sedimentationsbassänger har gett bra resultat då det gäller bindning av näringsämnen och fasta partiklar[Lähdeviite22]. Kostnaderna är högre för projektinriktade åtgärder än för dikesinriktade, men om man ser till vilken betydelse de har för vattenvården så är de kostnadseffektiva. I en plan för iståndsättningsdikning är det viktigt att som en av utgångspunkterna ha att vattenvården ska vara väl planerad och utförd och dessutom både effektiv och kostnadseffektiv.

Mer information om planering och utförande: Flödesreglering och dammkonstruktioner för vattenvård(extern länk)

Iståndsättningsdikning får inte utföras i närheten av källor som hör till skogslagens särskilt värdefulla livsmiljöer. Om det finns källor inom ett område som dikats tidigare kan det hända att de inte längre är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd. I sådana fall rekommenderas att ingen dikesrensning utförs i närheten och att området restaureras.

Det är viktigt att redan i planeringsskedet se till att en iståndsättningsdikning inte leder till att en skyddad torvmark börjar torka ut. Detta förutsätter att man gör en hydrologisk analys av området. Vid behov kan man kontakta Tillstånds- och tillsynsverkets och Forststyrelsens experter. I vissa fall kan man också leda in vatten på skyddade torvmarker. Den här åtgärden kan förbättra torvmarkens ekologiska tillstånd, särskilt om tidigare skogsdikning har lett till uttorkning av torvmarken.

Läs mer här: Ympäristö.fi, vattenåterföring(extern länk)

Försurningsrisken på grund av sura sulfatjordar är störst på kustnära avrinningsområden där det förekommer svavelhaltiga markskikt som bildar syra då de kommer i kontakt med luftens syre. På sura sulfatjordar utgörs den underliggande jordmånen vanligen av lera, mjäla eller gyttja, ibland också av finmo eller gyttja.

• Sulfatjordar är vanligast längs Östersjökusten, huvudsakligen i Österbotten, Nordbotten och Bottenvikens nordligaste del. Var de ligger mer exakt framgår ur GTK:s karttjänst.(extern länk) Största delen av de sura jordarna i södra Finland finns på mjäl- och lermarker längs med kusten. De förekommer vanligtvis på landhöjningsområden i närheten av ådeltan. I mellersta och östra Finland kan man stöta på dikade torvmarker där den underliggande berggrunden består av svartskiffer som har orsakat försurning av vattendragen genom oxidering av sulfider.
• Svartskiffer förekommer mest i östra Finland och i Kajanaland samt i Tavastland.

På riskområden kan man göra ett snabbtest i terrängen för att mäta markens surhetspotential[Lähdeviite23].

Nederbörden för med sig svavelsyra från det dikade området vilket försurar vattendragen nedströms. Dessutom kan försurningen av marken leda till att metaller löses ut och förs vidare med vattenflödet. Belastningen är särskilt stor vid flödestoppar efter torrperioder. Både det låga pH-värdet och metallerna är skadliga för vattenorganismerna, vilket främst kan synas som en massdöd bland fiskar.

Så länge det svavelhaltiga sulfidskiktet ligger under grundvattenytans nivå hålls skiktet kemiskt stabilt och neutralt. Om vattennivån sjunker, reagerar sulfiderna med syre och det uppstår svavelsyra och synliga järnutfällningar. pH-värdet i marken sjunker då till under 3,5. Svavelsyran löser ut giftiga mängder av olika metaller och orsakar därigenom ett allvarligt hot för vattendragen och organismerna nedströms, för friluftslivet och med tanke på bruksvatten.

På sura sulfatjordar och svartskifferområden är det särskilt viktigt att överväga om det finns ett verkligt behov av iståndsättningsdikning och fundera på möjliga alternativ. Om dikena behöver rensas är det viktigt att hålla dikena så grunda som möjligt så att sulfidskikten inte börjar oxideras.

Det går att undvika skador på miljön i samband med iståndsättningsdikning på sura sulfatjordar om ett dike inte grävs djupare än det ursprungliga. Om det förekommer sulfidskikt på mindre än en meters djup är det mycket svårt att utföra dikningen utan att förorsaka en betydande belastning på vattendragen. I sådana fall kan den bästa lösningen vara att helt avstå från iståndsättningsdikningen. 

Om de gamla dikena har grävts ända ned till sulfidskiktet är det klokare att gräva helt nya, grundare kompletteringsdiken än att rensa de gamla.  Ofta kan man stöta på sura sulfatjordar på dikade torvmarker med tunt torvtäcke där förutsättningarna för virkesproduktion är goda med tanke på vatten- och näringshushållningen. Det kan uppstå skador i trädens rotsystem om vattnet kring rötterna blir mycket surt.

Om det förekommer sulfidskikt i ett markskikt under torrläggningsdjupet rekommenderas att

• undvika att öka dräneringsdjupet eller helt avstå från iståndsättningsdikningen
• planera rensningen av dräneringsdikena så att de inte grävs djupare än de ursprungliga dikena och att inte gräva kompletteringsdiken
• bedöma om det är möjligt att förbättra trädens tillväxt med hjälp av askgödsling (barranalys) och på det sättet också förbättra dräneringen

Om det förekommer sulfidskikt djupare ned än dikningsdjupet rekommenderas att

• vidta åtgärder för att begränsa uppkomsten av svavelsyra till exempel genom anläggning av t.ex. bottendammar och rördammar för att  bibehålla grundvattenytans nivå, vilket förhindrar sulfatjorden från att oxidera
• anlägga botten- eller rördammar och möjligen också dammar med kalkstenskross för att minska de problem dräneringen orsakar.

Åtgärder som speciellt rekommenderas på sura sulfatjorder är: 

• grävavbrott och rensningsavbrott i tegdikena
• anläggning av små översilningsområden, grävningsavbrott och tvåstegsdiken i anslutning till uppsamlings- och avloppsdikena 

Däremot bör man undvika att gräva sedimentationsbassänger eller slamgropar på sulfatjordar med tunt torvtäcke eftersom bassängerna vanligtvis görs djupare än dikena och därför lätt når ned till sulfidhaltiga marklager. På sura sulfatjordar rekommenderas översilningsområden, grävningsavbrott och botten- och rördammar [Lähdeviite24].

Det råder brist på forskningsdata om skogsbruksåtgärder på svartskifferområden. De försiktighetsåtgärder som gäller sura sulfatjordar kan därför ses som riktinjer också för åtgärder på svartskifferområden.

• Iståndsättningsdikningen ska baseras på en iståndsättningsplan, som innehåller uppgifter om vattenskyddsåtgärder samt om värdefulla naturobjekt som finns inom eller gränsar till planeringsområdet.
• Man skall förhindra att avrinningen leds direkt till ett vattendrag eller ett småvatten.
• Följande objekt skall lämnas utanför iståndsättningsdikning: 
  • Torvmarker, delar av torvmarker som är mindre än 0,3 hektar och till vattenhushållningen i naturtillstånd eller ett tillstånd som påminner om naturtillstånd när:
    • de avviker tydligt rån omgivning vad gäller både trädbestånd och ytvegetation, eller
    • de tydligt avviker från omgivningen på basis av ytvegetationen och upptäcks i samband med planeringen, eller tydligt avviker från omgivningen på basis av ytvegetationen och är belägna inom ett område som i terrängdatabasen eller i det informationssystem som organisationen använder har angetts som torvmark eller försumpat område, eller som utgör bottnen av en sänka som visas i terrängdatabasen (med beaktande av positionsnoggrannheten hos kartbeteckningarna) eller 
    • de uppfyller kraven på särskilt viktig livsmiljö enligt skogslagens 10 §
  • diken som sträcker sig in på översvämningspåverkade områden vid låglänta stränder samt diken som är särskilt känsliga för erosion.
  • grundvattenområden (klass I och II)
• Vid iståndsättningsdikning grävs dikena inte djupare än den ursprungliga dikesbottnen, med undantag för torvmarker där torvens yta till följd av tidigare dikning har sjunkit så mycket att torvmarkens grundvattenyta åter är nära markytans nivå och tillräcklig dränering inte kan ordnas enbart genom att fördjupa utloppet från dikningsområdet.
• Organisationen bevarar som livsmiljöer för vilt de torvmarker som det framöver inte är ekonomiskt motiverat att använda för virkesproduktion.
• Organisationen återställer i samband med iståndsättningsdikning de dikade torvmarker som är belägna i anslutning till objekt som ska iståndsättningsdikas och som i hotbedömningen från 2018 har klassificerats som akut hotade (CR), om detta är ändamålsenligt med tanke på naturskyddet.

• Planer för iståndsättningsdikningar inbegriper en vattenvårdsplan, där de vattenvårdsåtgärder som ingår i vattenvårdsplanen har utförts på ett ändamålsenligt sätt.
• Det har gjorts en anmälan enligt vattenlagen till Tillstånds- och tillsynsverket om sådana projekt för iståndsättningsdikning och dikningshögläggning som är större än ringa och där vatten leds till ett vattendrag nedströms.
• Torvmarker som i fråga om vattenhushållningen är i naturtillstånd eller i ett tillstånd som påminner om naturtillstånd nydikas inte.
• Iståndsättningsdikning utförs bara på områden där dikningen klart har ökat trädbeståndets tillväxt. Dikade torvmarker med låg virkesproduktionsförmåga lämnas för att återställas till naturtillstånd.
• På förnyelseytor, där vatten leds till utfallsdiken, verkställs ändamålsenliga vattenvårdsåtgärder.

FSC-standarden förutsätter alltid skyddszoner vid drivning och skogsvårdsåtgärder. Bredden på skyddszonen mot vattendrag och småvatten fastställs från fall till fall på basis av terrängformationer och jordarten. Skyddszonen består av en zon som lämnas helt utanför skogsbruksåtgärder och/eller en zon som sköts så att skogstäcket bevaras.

• Skyddszonens bredd är minst 10 meter vid alla sjöar och tjärnar  
• Skyddszonens bredd är minst 15 meter vid åar och havsstränder .
• Skyddszonens bredd är minst 30 meter vid flador och glosjöar.
• Skyddszoner lämnas utanför all behandling i skogsbruket. Dessutom lämnar man i kanten av figurer som skyddszonerna angränsar till trädbestånd som är klenare än gagnvirke och i mån av möjlighet också lövträd av större dimensioner.

Minimibredden vid gödsling varierar enligt vattendrag/småvatten och spridningsmetoden för gödselmedlet.

Enligt FSC skall dessutom vissa skilt definierade värdefulla livsmiljöer och för artskyddet särskilt viktiga objekt lämnas utanför åtgärder. Endast åtgärder som gagnar skyddsmålen är möjliga. Till dessa objekt hör bland annat:

• Åar och bäckar där fåran är i naturtillstånd eller i ett tillstånd som påminner om naturtillstånd och bäckar där det efter en tidigare behandling fortfarande förekommer en naturligt slingrande fåra och variationer i vattnets tryck samt källor; alla dessa inklusive strandområden. På dessa objekt lämnas minst en 20 meter bred obehandlad skyddszon och en cirka 10 meter bred skyddszon som behandlas så att den förblir skogtäckt.
• Skogar som gränsar till vattendrag och småvatten, som till dimensionerna motsvarar minst grövre gallringsbestånd, är olikåldriga och innehåller en urskiljbar mängd död ved (minst 5 m³/ha). Hit räknas inte skogar som gränsar till kanaler eller konstgjorda vattenbassänger. På dessa objekt lämnas en minst 30 meter bred obehandlad skyddszon, som inkluderar det egentliga objektet.
• Flador och glosjöar i naturtillstånd eller ett tillstånd som påminner om naturtillstånd med strandområden.

PEFC-certifieringen kräver att vattenskyddet och naturvården beaktas vid åtgärder i närheten av vattendrag och småvatten. Längs vattendrag och källor lämnar man en skyddszon som skyddar dem från partikel- och näringsämnesbelastning samt uppehåller beskuggningen och mångfalden. Vegetationens naturliga skiktning ska bevaras. Skyddszonens bredd är i medeltal minst 10 m, men skall ingenstans understiga 5 m. Inom skyddszonen får man göra endast plockhuggning, där man mångsidigt bevarar träd av olika storlek och främjar förekomsten av lövträd. 

Inom skyddszonen får man inte utföra markberedning, gödsling, stubbrytning, röjning av buskskiktet och inte heller kemisk bekämpning med växtskyddsmedel. Man ska också undvika att lämna kvar kvistmassa.

Skyddszonen invid dikeslika, uträtade och rensade bäckar, där fåran är under 2 m, är minst 5 m bred. Stamvirke får avlägsnas från dessa skyddszoner. Dessa undantag gäller inte fåror, där det finns ett för Finland naturligt bestånd av laxfisk.

Organisationen säkerställer att kvaliteten på grundvatten bevaras genom att inte utföra iståndsättnings- och kompletteringsdikningar, bekämpningsåtgärder med kemiska bekämpningsmedel (gäller inte bekämpning av rotröta med urea), stubbrytning och hyggesbränning på grundvattenområden av klass  1 och 2. På grundvattenområden kan hyggesbränning utföras med tillstånd av miljömyndigheterna. 

Organisationen använder inte kvävehaltiga gödselmedel på grundvattenområden av klass i 1 eller 2.

Det är tillåtet att lagra drivmedel på grundvattenområden bara i sådana kärl som har erforderligt typgodkännande och som är låsbara för att förhindra stöld och skadegörelse. De skall också vara utrustade med en avrinningsbehållare för att behärska läckage, med en mantel eller med en dubbel botten. Tillfällig lagring av smörjmedel i vätskeform är tillåtet på ett sätt som skyddar mot skadegörelse. 

PEFC förutsätter att grundvattnets kvalitet tryggas i samband med skogsbruksåtgärder. På grundvattenområden som är viktiga för vattenförsörjning (klasserna 1, 1E) eller kan vara lämpliga för vattenförsörjning (klasserna 2 och 2E) används inte kemiska växtskyddsmedel och gödsling och stubbrytning görs inte. På torvmarker är gödsling med aska tillåten, såvida grundvattnets kvalitet inte äventyras. På grundvattenområden av klass E är gödsling tillåtet, ifall detta inte äventyrar det vatten- eller markekosystem som är beroende av grundvattnet och som är grunden för E-klassificeringen. Som användning av kemiska växtskyddsmedel räknas här inte användning av plantor som skyddats mot snytbaggeangrepp och inte heller användning av stubbehandlingsmedel, så länge behandlingen utförs inom ramen för de anvisningar och begränsningar som Säkerhets- och kemikalieverket fastställt. Askgödselmedel med tillsatt bor får inte användas på grundvattenområden. 

Tillstånds- och tillsynsverket har inom den arbetsgrupp för verksamhetsmodellen som tillsatts av miljöministeriet sträva till att fastställa enhetliga tolkningsgrunder för bedömningen av om dikningen är ringa. Utgångspunkten är de förväntade konsekvenserna av dikningen.  [Lähdeviite25]

• En riktgivande övre gräns för vad som kan betraktas som ringa kan vara 5 ha när projektet inte är beläget vid ett vattendrag och det inte bedöms medföra betydande miljörisker. Anmälan ska alltid göras, då
  • man kan anta att åtgärden inverkar skadligt på vattendrag eller andra naturvärden 
  • vattendraget, dit vatten leds, ingår i datamaterialet om känsliga vatten och i datamaterialet om bestånd av laxfisk.
  • dikningsområdet är beläget på ett grundvattenområde eller på ett område med sura sulfatjordar eller bredvid en skyddad torvmark. 
• Även underhåll av diket (regelbunden röjning av vegetation och avlägsnande av sediment) ska anmälas, om diket som helhet betraktat kan anses ha förändrats till en vattenfåra i ett tillstånd som påminner om naturtillstånd enligt vattenlagen.
• Iståndsättningsdikning anses i praktiken alltid vara en verksamhet som berörs av anmälningsplikten, eftersom man breddar och fördjupar diken.

Anmälan ska bland annat innehålla allmänna uppgifter om projektet, dess läge, område som påverkas, de vattenvårdsåtgärder som ska tillämpas samt tidpunkten för genomförandet. Myndigheten avger ett utlåtande om anmälan åtminstone i det fall att vattenvårdsåtgärderna inte är tillräckliga eller att tillstånd måste sökas för projektet. Om den vattenvårdsplan som aktören har utarbetat till sitt innehåll motsvarar innehållet i dikningsanmälan, räcker vattenvårdsplanen med kartbilagor som dikningsanmälan.

Tilläggsuppgifter: Esimerkkilomake ojituksen ilmoituksesta.(extern länk) (Exempelblankett om anmälan om dikning, på finska.)